Det är jobbigt, plågsamt och tar lång tid. Varför springer folk maraton?
För den ofrälste verkar maratonlöpare drivas av någon hemlig, mystisk kraft. För maratonlöpare är viljan att utmana sig själv med ett lopp på 42,195 km den naturligaste sak i världen. En närmare titt på dem som med frasen “jag ska bara byta om till något bekvämare” menar löparskor och pannlampa, visar en gemensam egenskap: en vilja av stål. Men varför springer man maraton?
Världens lättaste sport
– Frågan “varför springer man ett maraton?” är egentligen samma fråga som “varför springer man?”, säger Martin Smith (39) från England, som har sprungit två maraton och fyra halvmaraton. Är du en vanlig kille som jag siktar du kanske på att springa ett maraton på runt fyra timmar. Men det finns andra sporter som tar lika lång tid. En tennismatch kan ta sex timmar – så varför ska man just springa? Jag personligen har familj och ett heltidsjobb som innebär en hel del resor. Löpning är en perfekt träningsform att kombinera med ett intensivt liv för att det går att springa var som helst, när som helst och det är gratis. Till skillnad från exempelvis tennis, golf eller fotboll så behöver jag inte vara medlem i någon klubb, och risken för skador är relativt liten, säger den före detta rugbyspelaren.
– När man väl har fått rutin på löpningen kommer viljan att sätta ett riktigt tufft mål för sig själv smygande, fortsätter han. Löpningen verkar framkalla den här viljan. Det spelar ingen roll vad som motiverade dig att springa från början, endorfinerna som frigörs när man tränar regelbundet verkar ha bestämt sig för att få dig att vilja springa längre och fortare. Lägg till att man ser fräsch ut och mår bra så börjar man förstå vad som lockar.
Först kroppen, sedan själen
En omfattande undersökning som ASICS gjort i sju europeiska länder visade nyligen att människor ofta börjar med löpning för att de vill komma i form och gå ner i vikt, men att den utvecklas till en rolig och avkopplande hobby: först kroppen, sedan själen. I samtliga sju länder medgav alla löpare att ökad kondition är den främsta anledningen till att de löptränar. 54 procent bekräftar att det var det som fick dem att börja och 63 procent menar att det är skälet till att de fortsätter. På andra plats bland skälen till att börja löpträna kommer viktminskning, 40 procent av alla europeiska löpare anger att det var det som motiverade dem att börja.
Det här är inte unikt för Europa.
– Jag började löpträna för tio år sedan för att gå ner i vikt, berättar Michael Kingston (36) från Sydafrika, som vägde 105 kg då. Jag började med 10-kilometerslopp, fortsatte med 15 kilometer och halvmaraton. Jag sprang runt 20 maratonlopp och sedan ett ultramaraton på 56 kilometer. Idag väger jag 72 kilo och det som först var en rejäl utmaning har blivit en naturlig del av mitt liv. Men nu, precis som då, är det att tänja på gränserna, att hela tiden bli bättre och snabbare och att testa sina gränser det som ger kickarna, lägger han till.
Tänja på gränserna
Oavsett om man börjar springa av praktiska orsaker eller för att gå ner i vikt, verkar viljan att tänja på sina personliga gränser vara drivkraften för nästan alla maratonlöpare. Till och med de som springer för välgörenhet erkänner att den här viljan kommer i första hand. Steven Ramus (35) har sprungit för välgörenhet flera gånger och tränar för sitt första maraton, i London. Det loppet är känt för sina många välgörenhetslöpare.
– Även om man springer för en god sak handlar det ändå om att ta reda på vad man klarar under mental och fysisk press. Men att springa för välgörenhet hjälper också till när du blir trött – det är en fantastisk motivationshöjare.
Förutom välgörenhet och personliga mål nämner Ramus ytterligare skäl, nämligen att bli av med stressen från det dagliga livet. Patrick Kessler (35) som sprungit sex maratonlopp, håller med.
– När man tränar inför ett maraton får man inte bara en bättre balans mellan arbete och fritid, det är även väldigt avstressande att komma ut i naturen, säger företagsledaren från München och sätter fingret på den främsta anledningen till att tyskar löptränar, nämligen att få träna utomhus, enligt ASICS undersökning. När det är dags för maraton byts naturens lugn och ro mot hurrarop och sorl – en kontrast som ofta blir en rejäl adrenalinhöjare.
– Det syns nog inte på mig, men stödet från publiken är verkligen viktigt, säger britten Sarah Blancke, som sprang Berlin Marathon 2005. När folk skriker ditt namn och uppmuntrande tillrop får man nya krafter. Det är faktiskt så att ett peptalk från en kompis under de sista fem kilometerna kan vara avgörande för om man ska nå sitt mål eller ge upp.
Maraton som träningsform
Men vad händer när mållinjen är passerad?
– Först tänker man att man aldrig ska göra det här igen, säger Kessler. Och fem minuter senare, när man känner sig otroligt nöjd och stolt, då börjar man planera för nästa utmaning.
För vissa innebär det att man siktar på något ännu tuffare. Mats Söder (41) från Sverige, springer inte maraton för att utmana sig själv, utan för att träna. Förutom att tävla i triathlon och Ironman springer han även ultramaraton, varav det längsta var 100 kilometer.
– Jag sprang mitt första Ironman-lopp 2000 och simmade 3,8 km, cyklade 180 km och sprang 42,195 km på tiden 11:59:15. Men när mitt första barn föddes fick jag prioritera annorlunda och det blev svårt att träna. Att springa själv dög bra, men maraton kändes inte längre som någon utmaning. Därför började jag med ultramaraton 2003.
Jeff Barnes (39) från Storbritannien gick från maraton till triathlon, inte för att han var uttråkad utan för att det kombinerade tre saker som han var bra på.
– Eftersom jag bara ville ställa upp i ett enda Ironman-lopp tänkte jag att jag skulle välja det tuffaste av dem alla – Lanzarote – för jag ville inte se tillbaka och tänka att jag gjort det enkelt för mig!
Kanske är det den här viljan straffa sig själv som skiljer extremsportarna från mängden, men Barnes framhåller:
– Jag tror verkligen att alla vid god hälsa kan klara ett maraton eller Ironman-lopp. Jag brukade titta på teve och tänka att de där människorna var övernaturliga. Nu har jag klarat ett sådant lopp. Allt sitter i huvudet. Ge aldrig upp.
